Man sitter på bussen med en varm kopp choklad i handen, tänker på livet, lyssnar på något brusigt porlande vatten i bakgrunden på sin mp3. Det är lugnt, harmoniskt och nästintill skönt sövande, när det plötsligt blir ett hack i låten som man lyssnar på. "Avslappningens abc" byts ut mot den nya versionen av "we no speak americano", och ett nytt hav uppenbarar sig i bkgrunden. Havet är dock inte friskt, porlande ljusblått, utan orange. Det här havet är färgat orange och kommer emot en in på bussen i form av ett trettiotal berusade studenter med overaller som firar(!?) att de ska gå i skolan ett visst antal år till. Bussen blir tjock, och man själv ska gå av på nästnästa hållplats. Man förbereder sig, packar ner mp3:n (konstigt nog hörs fortfarande "BA BA AMERICANO" i hela bussen, dricker upp sin kopp med varm choklad.

Sedan, när det är dags för ens hållplats, så kämpar man sig igenom havet. Det är tjockt, djupt, och orange. Det känns som att man simmar där i en evighet, innan man skymtar stranden i form av en öppen bussdörr. Man vet att den snart kommer att stängas, att stranden kommer att försvinna om man inte skyndar sig. Så därför så trycker man sig igenom det sista, och hoppar ut vid en hållplats.

En färd klar, fler kommer det att bli. / Dagspendlaren